Varför stal du inte min förvirring när du ändå höll på?

Var det verkligen i morse jag fantiserade om att få känna hans hud? Nu kändes det så avlägset. Det tillhörde en annan tid, ett annat liv, ett annat Jag. I teorin hade jag förstått det här länge, men känslor i praktiken är dessvärre inte ekvationer med givna lösningar och jag hade inget svar på frågan: ”Varför?” trots att jag var en rationell människa som utvärderar människor utefter sina handlingar.

En joint skickades runt i det stökiga vardagsrummet och det talades om både djupa och mindre djupa saker. För de andra skulle kvällen förmodligen minnas som en trevlig kväll dagen därpå, för att sedan suddas ut allt mer och mer och tillslut bara bli något vagt töcken i mängden av alla andra vaga töcken. Men för mig skulle kvällen aldrig suddas ut och bli något vagt töcken, hur alldaglig den än tillsynes verkade. Medan jag satt och samtalade med mina vänner gick något upp för mig, något jag önskade hade gått upp för mig för längesedan så jag hade sluppit slösa bort mig själv på detta vis.

”Är kärleken verkligen blind?”. För fem år sedan hade jag svarat Nej på frågan, men sedan jag hade träffat honom hade jag svarat Ja. Något svar på frågan: ”Varför?” hade jag fortfarande inte och jag började nu förstå hur det kom sig. Det fanns inget svar. Sinnesförvirring, möjligtvis.  Han var inte vad jag ville ha. Det var bara något i brist på något annat. Kanske ett resultat av dålig miljö. 

Allting bara släppte. Jag kunde börja lita på min rationella sida igen. Om någon bara kunde ha rånat mitt dåvarande Jag på förvirring …

De kalla regndropparna rann ner för min bleka hud, men jag var fängslad av känslan av att inte vara fånge i en kropp som inte lyder så jag noterade knappt ens ovädret när jag cyklade hem i oktobernatten.  I mitt huvud snurrade alla årstider, alla liv, alla Jag. Vad var det för dag? Vad gjorde jag? Vem var jag? Jag visste inte, jag hade tappat bort mig själv och tiden på vägen medan jag drunknade i mina otaliga försök att hålla mig flytande. Men jag skulle ta reda på det. Jag hade vunnit tillslut.  

Om någon bara kunde ge mig tillbaka den stulna tiden.

Rubrik

”Jag hatar dem”, sa jag tyst för mig själv. Och det var inget jag bara sa, utan jag kände verkligen avskyn när jag granskade dem. De bringar ingen form av hopp och det är inget som kommer att utgöra någon del av Historien. De gör inga avtryck och kommer någon ens att minnas dem imorgon? De är bara några menlösa droppar i ett menlöst hav. Ett hav som förmodligen har många liv på sitt samvete.

Sedan resulterade avskyn nu i att jag skapade några fler meningar att hata. Att jag är modern till denna smörja … Jag vet i alla fall vad William Faulkner menade.

Åter igen.

Vi börjar om. Glömmer allt som behöver glömmas och låtsas att det då sker något magiskt, fast faktum kvarstår - vi är kvar på precis samma ställe, i precis samma kött. Det går inte att ta paus från Allt, och sedan trycka på Play någon helt annanstans. Teleportation är inte verklighet än. (Eller är det det? Hur ska vi veta? Jag jobbar inte på Cern.) Vi kommer inte bli rena som nyfallen snö bara för att vi vill intala oss själva om att vi ska "ta nya tag på måndag". Vi kan inte trolla, vi är smutsigare än utbankad kola på en sunkig krogtoalett och det går bara utför. Men vi låtsas. Vi leker lite. Ingen har dött av det. Eller är det just det som alla som faller offer för synderna gör ständigt?

Väggarna är kala, men någonstans där man kan ana fraktaler som klär väggarna när syran slår till, när det känns som att en evighets tankar hinner rusa genom kroppen och man inser att man kan vara rätt illa ute och måste balansera på den styva linan i ett halvt dygn till, kan jag se något. Något som väckte lusten att berätta. Jag vet inte vad jag ska berätta, det får vi se.

Jag vet inte var jag är på väg.

Allt är som vanligt.

Klä mina väggar.

Ur led är tiden

"Trodde du jag skulle kunna glömma nånting sånt? Jag blev aldrig av med smaken av dig i min mun. Jag blev aldrig av med smaken av dig."

Hjärnan har lagt all form av logik på hyllan. Det som en gång var klart och tydligt som facit till Calculus är nu en rövknullad, gråtande clown med en intorkad sats på magen, liggandes i ett dike. Mitt huvud är en röra. Jag kan inte förklara. Jag ska inte förklara. Det är inte vackert. Vi kan konstatera att verkligheten mer är som en rövknullad, gråtande clown med en intorkad sats på magen, liggandes i ett dike än facit till Calculus. Tragiskt, men sant. 

Fan. Jag måste gå och lägga mig snart för att undvika hallucinationer. Allt jobb har resulterat i en brutal sömnbrist. Eller nja, men faktum att jag måste gå upp varje morgon, rätt tidigt, som folk, ni vet, har resulterat i en brutal sömnbrist. Jag är inte som folk. Hur som helst, jag går aldrig och lägger mig innan midnatt. Men ibland så, som när Venus passerar mellan solen och jorden samtidigt som deras banor skär in i varandra, sker det. Likt Venuspassagen inträffar det var 243:e år, med två skeenden med åtta års mellanrum. Ja, ungefär så.

< Rubrik >< Rubrik />

Jag vill säga någonting till dig, men har tappat orden. Försöker tafatt fånga dem, men din blick bränner i mina ögon, skär i min hud, krossar mina ben. Du förgör mig, förlamar min kropp, varenda muskel är som förtvinad i din närhet. Tappar fokus ... Alla ord jag vill ge dig, alla ord jag vill ha av dig ... Du har mig, du behöver inte vara rädd, jag tappar bara bort mig i din briljans emellanåt.

Presentation

Ni få som väl snubblar över denna blogg i högen med skit till bloggsfär kanske undrar vem jag är. Vem jag faktiskt är kan jag nog inte riktigt ge ett bra svar på, då jag inte vet, men tja ... Jag vet en hel del om mig själv i alla fall, så jag kan nog få ihop det någorlunda. Kan gör ett försök.

Jag är en kanske något förvirrad, men väldigt bestämd ung kvinna som uppskattar både matematiken och språket. Ordningen har jag ingenting emot, även om jag själv mest är kaotisk. Jag sover länge på morgonen om jag kan och lider för tillfället av brutal sömnbrist. Jag dricker helst mineralvatten, mojito eller jäger och ogillar människor som inte kan skämta om roliga saker. Jag ogillar nog människor i största allmänhet. 

Jag gillar citat av Hunter S. Thompson och jag äger ett gäng Hawaii-skjortor enbart på grund av honom (jag var bara tvungen att köpa dem (nej, jag går inte omkring med dem)). Igenkänningsfaktorn i Nine Inch Nails låttexter är alldeles för hög för mig och jag önskar att det inte var så. Inbillar mig att livet hade varit lite lättare då.

Som ni kanske förstår är Inga B. Röhst inte mitt riktiga namn. Man kan tro att jag inte har några bröst, med tanke på mitt val av alias, men detta är felaktigt. Jag har bröst, dock inte lika stora som Kissies. Men jag trivs bra med mig själv ändå.

Jag tror inte jag tycker om att somliga blir rika och andra äter skit och dör, men det hör inte hit. Jag har inte tänkt lösa alla världens problem på kanske 2000 tecken och jag har inte tänkt hora ut mig med bilder heller. Sätt inte ribban så högt. Här kommer ni bara läsa om skit som ingår i min vardag.

Vad tror ni?

Vi berättade sagor för varandra om hur vi fallit ur en ängels kam

Jag måste börja om. Rensa, förtränga, bevara - beroende på. Eller jag vet inte. Det som har etsat sig fast, och som därmed kommer bevaras, vare sig jag vill eller inte, är det som gör mest ont, och det vill jag mest bara förtränga. Vill förtränga hur skönt det var att ha hans händer mot min nakna hud, hur han förstod mig, hur han mötte min blick, hur hans SMS fick mig att må bra, hur han höll om min rygg då vi kysstes, orden han skrev i boken han gav mig när jag fyllde år och så vidare ... Jag kan inte bära på dessa minnen. Och om inte detta ska bevaras vet jag inte vad som ska bevaras ur denna historia.  Den brutala tystnaden? Paniken? Tårarna? De sömnlösa nätterna? Jag inbillar mig att jag lever bra utan allt det där.

BARASLÄPPDETFÖRIHELVETE.

Jag försöker. Jag andas. Det går bra ett tag, sedan rasar allt samman. Om inte i förtvivlan, så i hat. Jag kan inte riktigt komma fram till vad jag känner i alla stunder, mina känslor sliter mig i trasor. Jag hatar honom för att han har bedragit en annan tjej, varit oärlig mot mig och handlat som en jävla idiot, men samtidigt ... tycker jag honom väldigt mycket. Vi förstod varandra. Förstod varandra. Jag tror inte vi förstår varandra längre.

Inte ens vi ...

Vem är han? Vem var han? Jag mår illa.

Jag väntar ... Jag vet inte på vad. Han hör inte av sig längre, och det är väl lika bra. Jag har ändå slutat lyssna. Jag har inget förtroende för honom. Men samtidigt sitter jag ändå här och ber om att telefonen ska vibrera till och hans namn ska lysa upp min display. Han säger att det är mycket jag inte vet, som jag tror mig veta. Jag vet inte vad han pratar om, men det spelar inte så stor roll, det finns ändå inga förmildrande omständigheter som kan bortförklara detta. Pusselbiten som saknas är för komplex för att passa in i denna värld.

Men jag önskar att ger mig denna komplexa pusselbit och att allt bara blir som förr.